Min "Lill-Björn"

Jag kom att tänka på min egen "Lill-Björn", dockan Skalkobina. Det var min mormor som döpte henne, hon tyckte att dockan såg ut som en Skalkobina. Jag hade massor av dockor, men en gång när jag var sjuk så sydde mamma ihop en trasdocka åt mig av en gammal duk, hon gjorde det bara på skoj och la inte ner något stort arbete på den. Men av någon anledning kom den att bli min käraste följeslagare under ett par, tre år sådär. Samma jul fick jag en mjukishund som döptes till Snufsan, och sen skulle både Skalkobina och Snufsan alltid vara med när jag skulle sova.

Varje sommar brukade vi åka på bilsemester till Rättvik, och vi bodde alltid hos familjen Asplund som hade några mysiga uthyrningsrum i anslutning till sin bostad. Jag minns att kvinnan var norska och hette Aida. Ett år när vi kom dit var det inte ledigt i annexet första natten när vi kom dit, så vi fick sova en natt i ett rum i själva huset och sen flytta över till annexet. När vi skulle åka från Rättvik var Skalkobina försvunnen! Det var lyckligtvis mamma som upptäckte det, och hon letade och letade utan att säga något till mig. Så kom hon att tänka på att vi sovit i ett annat rum först, och frågade fru Asplund om hon fick leta i det rummet också. Det fick hon, och där låg Skalkobina under sängen! Hon visade upp fyndet, och fru Asplund höll på att skratta ihjäl sig! "Det var då det fulaste..." sa hon och skrattade gott. Under några år efteråt brukade mamma skicka julkort till henne och underteckna "Vikströms med Skalkobina".

Lia fick prova Skalkobinas klänning (som nog varit min klänning först). Den passade precis, men materialet var gnissligt och läskigt *rys* Man ville liksom inte att hon skulle gå så nära kaminen med den, den kändes inte helt flamsäker om man säger så ;-)