Provsvar... Eller inte.

När vi var till Vårdcentralen i måndags upplevde jag att samtalet med läkaren blev någon slags märklig katt-och-råtta lek. Eller goddag-yxskaft-diskussion. Först pratade han fram och tillbaka om hur man kunde göra om proverna visade si eller så, och då sa han att om Vilma hade hög sänka så skulle han kunna skriva ut antibiotika. Hon hade ju ganska hög sänka, men då pratade han fram och tillbaka om att man kanske kunde vänta tills provsvaren för Mycoplasma hade kommit och utifrån detta bestämma vilken sorts antibiotika det skulle vara. Jag försökte hänga med i resonemanget, och höra vad han som läkare tyckte skulle vara bäst medan han mest verkade vilja låta mig bestämma. Jag började mer och mer svänga mot att jag ville att hon skulle få antibiotika och då säger han plötsligt "jag tycker att det verkar som om du är lite rädd för antibiotika". Jag har fortfarande ingen aning om var han fick det ifrån... Vi kom i alla fall fram till att vi skulle vänta på provsvaren och se hur allmäntillståndet verkade vara när provsvaren kom och utifrån detta bestämma hur vi skulle göra. När sen Magnus kom hem så ville han ju veta vad läkaren hade sagt, men jag kunde inte riktigt återge det. Kändes som om vi snurrat runt för många vändor i resonemangen...

Idag, när Magnus var hemma med Vilma så ringde läkaren och provsvaren gav inte några klara besked, så läkaren hade snurrat lika många vändor med Magnus. Vilma har fortfarande 38°c så vi börjar ju vilja att hon ska få den där antibiotikan snart, nu var budet att vi skulle ta ny sänka på måndag och om den inte blivit lägre så kunde vi kanske eventuellt få penicillin utskrivet. Om vi ville. Eller inte. Så Magnus var lika förvirrad som jag var efter samtalet med läkaren. Nu lutar det åt att vi ringer imorgon och säger att hon faktiskt har högre feber än i måndags och att vi vill få börja med penicillinkuren nu, så att hon förhoppningsvis hinner bli frisk tills hon ska till Hemavan!