Helenas familj: Familjen Bloms öden och äventyr...

Vi har varit på "badsemester" i Uleåborg över helgen, en helt underbar tripp där allting fungerat riktigt, riktigt bra. Matte och Vilma har t o m varit ganska sams hela tiden! :) Först stannade vi på IKEA och handlade lite smått och gott, där stötte vi ihop med mormor och morfar som skulle följa med oss till Finland. Lia blev alldeles blyg när de dök upp och försökte gömma huvudet under armen, innan hon sken upp och sträckte armarna mot mormor!

På väg till Uleåborg så sa Magnus "nu ska vi verkligen hålla utkik efter avfarten för jag minns att den var lätt att missa!" och när vi sett skylten "Eden Nallikari 900 m" så höll vi blicken stint på höger vägren och så sa Magnus plötsligt "det där kan väl inte ha varit avfarten va?". Det kunde det naturligtvis, så det blev samma rundtur i de Uleåborgska vägsystemen som förra gången, och efter en stund var Magnus tvungen att "blow some steam off" och väste "Finnj-ar!! Kan dom inte skylta som folk!" Så fort han fått det ur sig så hörde han ju att det inte var helt rätt sak att säga inför barnen (eller ö h t alls) och bad om ursäkt, men Mattias svarade bara lungt "äh farsan, jag tycker du har hållit dig lugn ovanligt länge den här gången!".

Till sist kom vi ju fram i alla fall, och då blev det bada av!!! Tyvärr fick man inte fotografera inne i badet, men samtliga våra barn såg ut som russin. Lia älskade att bada och var inte det minsta rädd trots skvättande och fräsande och bubblande vatten överallt! På fredagkväll fick vi en god middag med mormor och morfar som firade sin bröllopsdag lite i efterskott och på lördag fick jag och Lia sällskap av dem inne i Uleåborgs centrum medan de andra badade. Det var full jul i affärerna, och vi fick tag på lite fint julpynt som reseminne! Sen åkte mormor och morfar hem och vi fortsatte att bada! Och bada! Och bada lite till!

En stor, kalrakad tatuerad finne pratade glatt med Lia och hon såg väldigt förtjust ut och svarade lika glatt. Jag log och nickade då och då och försökte flika in något på svenska, men han lät sig inte hejdas utan pratade glatt vidare. En svindlande sekund fick jag för mig att det var Nikita Joaqim Foghantine a.k.a Juha Valjakkala jag "pratade" med, men sen kom jag fram till att han nog fortfarande är inlåst. Mattias sa efteråt att han var imponerad av min förmåga att se ut som om jag förstod, men i själva verket fick jag helt enkelt inte en syl i vädret så att jag hann förklara att vi var svenskar och inte förstod ett ord finska!