Igår kom vi äntligen iväg på årets första cykeltur! I morse såg Lia mig ta fram cykelhjälmen och kom springande nästan i panik för inte bli bortglömd och kvarlämnad. Vi cyklade ner till stugan, och väl där ville hon inte släppa cykeln. Vi fick ta en liten extrasväng helt enkelt, men hon var inte nöjd efter den heller. Men det var däremot jag, så jag lyfte med milt våld ur henne ur barnsitsen, och sorgen var stor. Som tröst fick hon åka pulka en sväng istället, vad gör det att snön nästan är borta?
Sen åkte vi hem och då fick jag också bända loss henne från cykeln. Lyckligtvis var Vilma hemma och då gick det plötsligt bra att kliva av och vi slapp den förtvivlade gråten den här gången...
2 kommentarer:
Översta bilden är helt underbar och kastar mig sisådär 15 år tillbaka i tiden *S*
Hmmm... Har en känsla av att det ter sig charmigare genom nostalgins skimmer ;-)
Skicka en kommentar