Den 28 januari installerades jag på BB-avdelningen där jag skulle ligga stilla en månad. Dagen passerade med nya cortisonsprutor, mat på bricka och veckotidningsläsning. Försökte mest bara få tiden att gå. Jag skulle ta tre cortisonsprutor om dagen i tre dagar, det gick rätt så bra fast jag inte är överförtjust i sprutor. Tror jag kom över sprutskräcken de där dagarna, det var annat som överskuggade såna petitesser.
Läkaren som förklarade läget för mig var extremt lik en överläkare i Cityakuten, vilket förstärkte min känsla av att vara med i en film. Nu minns jag inte vad vare sig Umeå-läkaren eller Cityakutenläkaren hette.
Den 29 januari läste vi i tidningarna att det var -42° hemma i Luleå. I Umeå var det -38°. Den hurtiga sjuksköterskan ställde in ett stort glas (nåja, allt är relativt - men det såg stort ut) med laxermedel tillsammans med lunchen. När man ligger helt stilla kan magen stanna av, så laxermedel skrivs tydligen ut rutinmässigt. Jag tänkte att jag nog ville avvakta med det... Framemot eftermiddagen började det kännas konstigt i magen, inte ont, men lite konstigt. De körde en CTG-kurva om dagen på magen, inte mer eftersom CTG:n i sig kunde reta igång sammandragningar och det ville man ju undvika. Vid 18-tiden kallade jag på en barnmorska, som la sina händer på min mage och sa "jo, det här är sammandragningar, det känns som om det "kryllar sig" under huden". Jag blev nerflyttad till förlossningen igen, men då man inte ville göra några undersökningar för att inte riskera att sätta igång något som egentligen inte satt igång så var det svårt att avgöra om det var förlossningen som startat.
Vid den här tiden följde vi en TV-deckare med Viveka Seldahl som hette "Insider", den skulle börja kl 21 och hade varit dagens "hållpunkt" för mig. När klockan började närma sig hade jag börjat få ont, men min enda tanke var "Nu kommer jag nog att missa Insider". Snacka om tunnelseende *s* Jag hade ont, men inte jätteont ändå. Klockan blev 22, man försökte se med vaginalt u-ljud om jag öppnat mig något, men det var svårt. Det började i alla fall vara uppenbart att jag hade värkar, men jag tyckte inte att de gjorde så ont som jag hört värkar beskrivas av andra. Vid midnatt fick jag plötsligt mycket mera ont, och förlossningsläkaren bestämde att nu var det dags att göra en undersökning av livmodertappen i alla fall, hon var nu säker på att förlossningen startat. Hon kände efter och konstaterade förvånat att jag var fullvidgad och klar att föda. Barnmorskan Åsa utbrast spontant "oj, har du legat här och tjuvöppnat dig!!!". För att skona det sköra lilla kraniet så gjorde man ett klipp, jag protesterade å det vildaste, men barnmorskan var lugn och bestämd och det gjorde inte så ont som jag hade kunnat tro. Men jag glömmer ALDRIG ljudet! Fy sjutton vilket obehagligt ljud, som att man sprättat upp skinnet på en Bongotrumma, och jag rös i hela kroppen över tanken på vad ljudet kom av.
Ja, sen kom hon. Vilma Alice Sophia anlände till världen utanför magen kl 00.18 med ett ilsket tjut, och min första tanke var "skriker man sådär så kommer man att överleva!". Ett läkarteam stod redo i korridoren med en transportkuvös, och hon var försvunnen i samma ögonblick som hon skrikit sitt första ilskna skrik (det har blivit fler med åren ;-) Magnus kom snabbt tillbaka och sa "vi har fått en liten flicka" och jag, som varit helt inställd på en pojke, trodde att jag hört fel! Någon meddelade att födelsevikten var 1029 gram, och Magnus kläckte den klassiska repliken "ett kilo, jamen det är ju som en bra harr i alla fall!". Sen fick han följa med vår nyfödda lilla stjärna upp till Barn 4, medan jag låg kvar på förlossningen och kämpade med att få ut moderkakan - något som visade sig vara mycket svårare än att få ut barnet. Efter akupunktur och inhalation av lustgas lossnade den till slut. Det var då man märkte att lustgasen inte hade varit påkopplad i masken under förlossningen, jag hade i princip bara andats vanlig luft i den - undra på att jag tyckte att den var verkningslös!
Magnus kom ner med ett foto, så att jag fick se henne för första gången. På just det fotot är hon lik Mattias, det har hon aldrig varit sen dess! Jag tyckte att hon såg ut att vara precis lika stor som vilken beibis som helst, för när ögat saknar referenspunkter så bedömer man storlek efter vad man förväntar sig. Sen såg jag sköterskans handflata på bilden, Vilmas huvud var inte mycket bredare än sköterskans handled!
Vid 4-tiden på natten fick äntligen jag också komma upp till Barn 4 och titta på underverket. Då var hon nerbäddad i kuvösen och jag insåg hur liten hon var. Mörkröd och lite hårig, jag inte var hon egentligen vacker. Men man tyckte ju ändå att man aldrig hade sett ett vackrare barn!
Läkaren som förklarade läget för mig var extremt lik en överläkare i Cityakuten, vilket förstärkte min känsla av att vara med i en film. Nu minns jag inte vad vare sig Umeå-läkaren eller Cityakutenläkaren hette.
Den 29 januari läste vi i tidningarna att det var -42° hemma i Luleå. I Umeå var det -38°. Den hurtiga sjuksköterskan ställde in ett stort glas (nåja, allt är relativt - men det såg stort ut) med laxermedel tillsammans med lunchen. När man ligger helt stilla kan magen stanna av, så laxermedel skrivs tydligen ut rutinmässigt. Jag tänkte att jag nog ville avvakta med det... Framemot eftermiddagen började det kännas konstigt i magen, inte ont, men lite konstigt. De körde en CTG-kurva om dagen på magen, inte mer eftersom CTG:n i sig kunde reta igång sammandragningar och det ville man ju undvika. Vid 18-tiden kallade jag på en barnmorska, som la sina händer på min mage och sa "jo, det här är sammandragningar, det känns som om det "kryllar sig" under huden". Jag blev nerflyttad till förlossningen igen, men då man inte ville göra några undersökningar för att inte riskera att sätta igång något som egentligen inte satt igång så var det svårt att avgöra om det var förlossningen som startat.
Vid den här tiden följde vi en TV-deckare med Viveka Seldahl som hette "Insider", den skulle börja kl 21 och hade varit dagens "hållpunkt" för mig. När klockan började närma sig hade jag börjat få ont, men min enda tanke var "Nu kommer jag nog att missa Insider". Snacka om tunnelseende *s* Jag hade ont, men inte jätteont ändå. Klockan blev 22, man försökte se med vaginalt u-ljud om jag öppnat mig något, men det var svårt. Det började i alla fall vara uppenbart att jag hade värkar, men jag tyckte inte att de gjorde så ont som jag hört värkar beskrivas av andra. Vid midnatt fick jag plötsligt mycket mera ont, och förlossningsläkaren bestämde att nu var det dags att göra en undersökning av livmodertappen i alla fall, hon var nu säker på att förlossningen startat. Hon kände efter och konstaterade förvånat att jag var fullvidgad och klar att föda. Barnmorskan Åsa utbrast spontant "oj, har du legat här och tjuvöppnat dig!!!". För att skona det sköra lilla kraniet så gjorde man ett klipp, jag protesterade å det vildaste, men barnmorskan var lugn och bestämd och det gjorde inte så ont som jag hade kunnat tro. Men jag glömmer ALDRIG ljudet! Fy sjutton vilket obehagligt ljud, som att man sprättat upp skinnet på en Bongotrumma, och jag rös i hela kroppen över tanken på vad ljudet kom av.
Ja, sen kom hon. Vilma Alice Sophia anlände till världen utanför magen kl 00.18 med ett ilsket tjut, och min första tanke var "skriker man sådär så kommer man att överleva!". Ett läkarteam stod redo i korridoren med en transportkuvös, och hon var försvunnen i samma ögonblick som hon skrikit sitt första ilskna skrik (det har blivit fler med åren ;-) Magnus kom snabbt tillbaka och sa "vi har fått en liten flicka" och jag, som varit helt inställd på en pojke, trodde att jag hört fel! Någon meddelade att födelsevikten var 1029 gram, och Magnus kläckte den klassiska repliken "ett kilo, jamen det är ju som en bra harr i alla fall!". Sen fick han följa med vår nyfödda lilla stjärna upp till Barn 4, medan jag låg kvar på förlossningen och kämpade med att få ut moderkakan - något som visade sig vara mycket svårare än att få ut barnet. Efter akupunktur och inhalation av lustgas lossnade den till slut. Det var då man märkte att lustgasen inte hade varit påkopplad i masken under förlossningen, jag hade i princip bara andats vanlig luft i den - undra på att jag tyckte att den var verkningslös!
Magnus kom ner med ett foto, så att jag fick se henne för första gången. På just det fotot är hon lik Mattias, det har hon aldrig varit sen dess! Jag tyckte att hon såg ut att vara precis lika stor som vilken beibis som helst, för när ögat saknar referenspunkter så bedömer man storlek efter vad man förväntar sig. Sen såg jag sköterskans handflata på bilden, Vilmas huvud var inte mycket bredare än sköterskans handled!
Vid 4-tiden på natten fick äntligen jag också komma upp till Barn 4 och titta på underverket. Då var hon nerbäddad i kuvösen och jag insåg hur liten hon var. Mörkröd och lite hårig, jag inte var hon egentligen vacker. Men man tyckte ju ändå att man aldrig hade sett ett vackrare barn!
3 kommentarer:
Tack för att du delat med dig av en underbar berättelse!
Och grattis på födelsedagen till Vilma!
och jag som tyckte att hon var liten när vi var upp till Boden och jag fick hålla i henne...då måste hon ju ha växt tillsig en del!!!
Grattis i förskott till tio-åringen! Man är ändå inte särskilt förvånad att det gick så bra alltihopa, hon har nåt slags jävlar anamma i sig. :-)
Och om det finns en läkare i Umeå som är lik George Clooney måste jag kanske söka jobb där.
Skicka en kommentar