27 januari 1999

Denna dag, för exakt tio år sedan, var en onsdag och började som en alldeles vanlig arbetsdag för mig. Jag klev upp och gick till bussen som skulle ta mig in till Telia där jag jobbade på den tiden. Luften stod alldeles stilla, jag förstod att det måste vara väldigt, väldigt kallt. När jag kom fram till stan visade den digitala termometern på Telias vägg på -30,0° och jag tänkte att det var länge sen jag varit med om sån kyla. Tänkte på hur varmt och gott barnet i min mage hade det och att det förhoppningsvis skulle vara varmare och skönare ute när h*n skulle titta ut i slutet av april.

Jag jobbade någon timme, framåt 9-tiden kändes det plötsligt som om jag kissat på mig lite. Gick på toaletten och tänkte att "det här måste vara fostervatten!". Blev märkligt nog inte särskilt orolig, hade för mig att jag läst att man kunde läcka fostervatten i flera månader i slutet av graviditeten, vilket naturligtvis inte stämmer. Ringde förlossningen, som på den tiden fanns i Boden som närmast, och de sa att jag måste komma in, men att jag kunde ta det lugnt. Ringde Magnus, som var sjukskriven med brutet revben (pulkbackeolycka). Att han var ute och promenerade utan mobiltelefonen måste ha varit mer eller mindre unikt, men just så var det. Inget svar. Fick tag på mamma och pappa, som dessutom lyckligtvis var inne i stan, och de hämtade upp mig. Jag la mig i baksätet, kände att det forsade mer och mer fostervatten och jag minns faktiskt inte vad jag tänkte. När vi kom fram till Boden hade jag fått tag på Magnus och han var framme på förlossningen ungefär samtidigt som vi.

Jag fick Bricanylsprutor för att stoppa sammandragningarna och Cortisonsprutor som påskyndade barnets lungmognad. Man gjorde en viktuppskattning till dryga kilot, och det beslutades att jag skulle få åka helikopter till Umeå för att barnet skulle kunna få specialistvård direkt från födseln. Kl 15 skulle helikoptern avgå, Magnus fick veta att han inte skulle få plats eftersom läkare och barnmorska skulle finnas i helikoptern, så han blev tvungen att åka hem och hämta Mattias på dagis, packa hans grejor och åka till Ewa med honom och sen sätta sig och köra de 26 milen till Umeå. Kylan hade nu krupit ner mot -37° och vi höll tummarna för att bilen skulle orka hela vägen.
Jag kunde ju inte ha mobilen på, så Magnus fick vara helt ovetande om mitt och barnets tillstånd hela tiden. Någonstans runt Vännäs mötte han en motorcykel med sidovagn och var en stund övertygad om att han hallucinerade.

Själv hade jag stängt av på något sätt. Jag, som annars brukar kunna oroa mig för det mesta, njöt på något märkligt sätt av att få åka helikopter inbäddad i en enorm värmeisolerande sovsäck och när helikptern landat på Universitetssjukhusets tak och jag rullades vidare genom kulvertar så tänkte jag bara "wow, precis som Cityakuten".

Resten av eftermiddagen gick åt till provtagningar, ny viktskattning som utlovade runt 1,2 kg, och information. Planen var att jag skulle ligga så stilla som det alls var möjligt, för att förlossningen om möjligt skulle kunna fördröjas upp till fyra veckor. Längre än så var inte försvarbart med tanke på infektionsrisken när fosterhinnorna inte var intakta. Jag skulle få kliva upp för att duscha och gå på toaletten, men inget mer, och vi fick ett rum på förlossningen. Nu började det gå upp för mig att barnet kanske faktiskt skulle födas, och utgången inte var sådär självklar. Jag såg framför mig alla möjliga funktionshinder och skador den lill* skulle drabbas av och funderade på om h*n skulle kunna gå i vanlig skola. Just då kändes allt ganska nattsvart. Någon gång under detta dygn var jag på studiebesök på Barn 4, där vi skulle hamna om barnet trots allt ville komma ut, men det minns jag öht inte. Vid det här laget började det mesta flyta ihop som ett töcken.

Forts följer.