Kärlek het som chili?

Idag är det vår bröllopsdag och då brukar vi i alla fall försöka hinna med att äta lunch tillsammans. Vi hade inte så gott om tid med någon långlunch denna gången, så valet föll på kanske inte så romantiska Kebab-Huset.
Kebab-Huset har fem nivåer av styrka på kebab-såsen - mild, medium, stark, extrastark och superstark. Jag har tidigare beställt "stark" åt oss båda och själv tyckt att den varit rätt lagom. Varje gång har Magnus frågat "varför tog du inte den starkaste?" och mumlat om om sås med ännu mer bett i, (macho som han är...*s*) Så idag tänkte jag att det är ju i alla fall vår bröllopsdag, nu måste han väl få som han vill då - så jag drämde till med superstark. Till honom alltså, själv lät jag dem hälla den vanliga normalstarka på min fallafel-pita.

Magnus hann äta några tuggor innan jag kom ihåg att upplysa honom om att han fått superstark sås denna gång, och eftersom smaken liksom slog till först efter en stund så var det som om upplysningen och insikten om vad han hade i munnen kom ungefär samtidigt. Svettpärlorna började tränga fram i pannan och leendet började se lite ansträngt ut. Han tog tugga efter tugga och jag började vänta på ett utlåtande. Det satt långt inne, men till slut blev han tvungen att erkänna att det nog ändå var i starkaste laget (och det för en man som brukar pressa vitlöksklyftor direkt på knäckebrödsmackor). Efter en stund ville han ha en Loka till och när jag försökte mig på att ta en liten sipp från den så röck han åt sig den snabbare än en spottkobra och sa "NÄ! Försök inte!"

Och några pussar efter lunchen blev det inte! Fast han muttrade att han hade lust att pussa mig i ögat, är det tacken för att man bjuder på lunch det! ;-)