Min farbror Runo lämnade jordelivet idag, 80 år gammal. Det har gått så fort, han var så frisk, stark och vital ända tills han drabbades av den sjukdom som till slut ändade hans liv. Man tänkte på honom som betydligt yngre än vad personnumret angav, och det är så svårt att förstå att han är borta - han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Hos Runo och Marianne kände man sig alltid så välkommen som barn. Ja, naturligtvis som vuxen också, men det är som om de alltid haft en speciell förmåga att låta barn vara med i samtalet och gemenskapen. Snart började de egna barnbarnen födas och Runo hann också få uppleva fyra barnbarnsbarn. Alla lika älskade och omhuldade. Även mina barn har alltid varit välkomna, och Vilma kommer att nog alltid minnas "busi-Runo" som hon kallade honom när hon var liten, han var alltid beredd att skoja och busa med henne. Så var Runo också älskad tillbaka, av många människor, och han fick sluta sina dagar omgiven av sina kära.
Den gamla fågeln
Låt mig sitta på en sten
i den mörka skog,
låt mig vila mina vingar,
jag har flugit länge nog.
Hela natten har jag svävat
mellan månljusa träd,
och mitt fågelhjärta bävar
för förvandlingens väg.
Mina vänner ser jag inte,
inga stjärnor, inga moln,
men det glittrar av minnen
i mossornas strån.
Jag är nöjd med den rymd
som jag bär i mitt blod,
låt mig vila mina vingar
jag har flugit länge nog.
av Bo Setterlind