...har inte det spårat ur lite? Jag känner mig som hundra år när jag läser och skakar på huvudet... Nu har jag ju inte riktigt tagit studenten, jag läste en praktisk linje och där var studentfirandet på ett minimum på den tiden.
http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article2568447.ab
Nu är det ju några år kvar, men jag skulle bli förvånad om Matte kräver firande för närmare 20 000,- men Vilma är jag inte så säker på ;-) Jag tycker att skolavslutningen har blivit så "stort" redan på låg- och mellanstadiet och visst är det en ljuvlig dag, och visst är det kul att se sina barn finklädda. Men ändå...
På min tid var det nästan aldrig några föräldrar med på skolavslutningarna, men det var ändå en ljuvlig och festlig dag. Har inget minne av att jag någonsin tänkt "om bara mamma och pappa vore här". Nu står föräldrar och viftar med flaggor och väntar med blombuketter när ungarna går ut sexan, jamen vad ska man då hitta på när de går ut nian för att toppa det? Så när studenten väl nalkas får man ta i så man kräks om det ska bli något som står ut extra. Känns lite ruskigt om folk måste börja ta banklån för att klara av det... Och hur gör en ensamstående lågavlönad som har tätt mellan barnen? Jag vill inte missunna folk att fira, men det känns ändå lite väl hypat.
Och ändå är man själv med och håller igång det hela. Man vill ju inte att ens barn ska vara de enda som inte har sina föräldrar med på skolavslutningen, fast jag egentligen inte riktigt tycker att det är nödvändigt att man står där vartenda år. Det ger mig lite dålig smak i munnen, för på något sätt är man ju med och gör det jobbigt för dem som faktiskt helt omöjligt kan ta ledigt för att vara där med sina barn. Fast viftar med flaggor och hänger blombuketter om halsen på dem gör jag inte. Något ska de väl ha att vänta på ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar