Lyckan är fullständig...

Eftersom jag bara äter frukost hemma på helgerna så händer det att jag inte märker när vissa saker tar slut i skafferi och kyl. Som Lias favoritbröd t ex, det har vi tydligen varit utan i någon vecka utan att jag märkt det. I morse stod jag på låset på ICA Maxi för att köpa lite god frukostmat - det känns så otroligt lyxigt att få handla nybakat bröd till frukost ibland på helgerna (veckans bröd som var morotsbröd kan jag varmt rekommendera...) Men naturligtvis köpte jag även en påse av Lias älskade rågkakor från Polarbröd, och när hon fick se påsen sken hon upp som en sol och vägrade släppa den. Den fick så många och långa kärleksfulla kramar att vi blev tvugna att rädda polarkakorna från att bli smulor på en gång.

Hur man får en tonårsgrabb att leka med lillasyster...

Jo, man säger "du skulle verkligen behöva städa ditt rum". Då blir tonårsgrabben (åtminstone den jag har närmast till hands) plötsligt motiverad att leka med lillasyster jätte-jättelänge. Lillasyster är överlycklig (det såg faktiskt ut som om hon hade övertaget där en stund...), alla är nöjda och glada... Men rummet är fortfarande ostädat.
För den som undrar så vill nog Matte att jag påpekar att han inte har en rosa klänning på sig på bilderna, han har bara snott min morgonrock eftersom han förmodligen inte hittade sin egen i röran i hans rum...

Undrar om man kan få honom att leka med den större lillasystern också... Nä, då måste man nog hota med värre saker än att städa sitt rum... ;-)

Viktigt inslag i morgonritualen...

På morgnarna under veckan har jag ju oftast hunnit lämna hemmet innan någon annan slår upp ögonen. Jag brukar ringa hem och väcka dem därhemma när jag kommer fram till jobbet. Så på helgerna är jag lite utanför när det gäller morgonritualerna, och en detalj som jag fått lära mig är viktig är "lukta kaffet". Varje morgon innan man får slå igång kaffebryggaren så kommer alltså Lia och vill "lukta kaffet" och då vill hon ta hela kaffeburken mellan händerna och stoppa ner hela ansiktet i den och sniffa. Proceduren upprepas 2-3 gånger innan hon nådigt säger "nu räcker det".

Ska bli intressant att se vad hon får för förhållande till kaffe i drickfärdig form...

Ibland blir jag så trött på mig själv...

...och idag var det en SÅN dag... Det började med att jag glömde nycklarna till jobbet hemma i morse. Jag såg att de halkade ur byxfickan när jag gick och la mig, och hann precis bara tänka "nu måste jag komma ihåg var nycklarna ligger" innan jag somnade. Men det var först när jag var halvvägs till busshållplatsen nästa morgon som jag kom ihåg att de inte låg i fickan som vanligt. Fick vackert ringa in till Eleonora och snällt be henne släppa in mig!

Handlade som vanligt på lunchen (två gånger eftersom jag glömde lite saker första vändan...), och var nu väldigt fokuserad på att inte glömma frysvarorna i frysen som förra tisdagen... Så jag glömde inte att gå och hämta frysvarorna och lägga dem i kassen. Däremot glömde jag hela kassen fem minuter senare när jag gick ut genom dörren. Kom på det just när dörren smällde igen och jag insåg att jag inte hade någon nyckel! Jag hade sett att Eleonora var på väg ut genom bakre ingången, men vågade inte chansa på att hon skulle hinna komma ut och släppa in mig innan det var för sent att hinna med bussen, så jag rusade runt och bankade vilt på dörren till framsidan. Blev lyckligtvis insläppt, greppade kassen och tog nytt personligt rekord till busshållplatsen. Bara för att inse att jag glömt mobilen OCH ett papper som skulle fyllas i på dagis om att jag VAB:ade med Lia för ett par veckor sen... Men de ligger ju där de ligger tills imorgon, så nu ska jag lugna ner mig ;-)

En tur till Nordpoolen...

Vilma har klagat ett bra tag på att det var länge sen vi var på badhuset, och det har hon helt rätt i. När Matte var liten var vi bra mycket flitigare på att hitta på såna saker, men det är som om man såhär när man är inne på tredje barnet är lite mätt på badhus, Teknikens Hus, lekparker och liknande. Plus att det då också är ett större projekt att få ihop logistiken... Matte följer ju iofs sällan med, men han har ju andra aktiviteter på helgerna som kräver skjuts, att man anpassar mattiderna så att allt flyter osv. Men idag tog vi oss i alla fall iväg till Nordpoolen och båda tjejerna trivdes som ja... fiskar i vattnet! ;-) Vi tog lunch i badrestaurangen och de hade till tjejernas stora lycka plättar med glass och sylt. Jaja... Vi får ta nya tag med kostcirkeln på måndag. Vår genomnorrländska dotter frågade dock förvånat varför det stod pannkakor på skylten! Ja det kan man ju fråga sig, vet de inte att norr om Skellefteå heter det PLÄTTAR! ;-)

Äntligen paltdax!

Och jag har längtat såååå.... Det går inte att göra palt på riktig färskpotatis så jag har vackert fått tåla mig till nu, men idag har jag och tjejerna haft paltfrossa hos mommo! Mums! Lia verkar trots allt fortfarande föredra plättar, men jag åt nog för oss alla tre. Väntar på det gigantiska magknip som brukar infinna sig efter att jag smockat i mig palt tills det sprutat genom öronen. Idag tror jag det blev fem... Fast jag måste tillägga att mommo gör små flatpaltar.

Så har vi varit och satt lyktorna på Theas grav och gjort lite höstfint. Hon skulle ha fyllt fyra år idag. Jag sitter och tänker att om hon levt hade vi nog suttit och väntat förtvivlat på att svininfluensevaccinet skulle komma... Febersjukdomar hade varit farliga för henne. Tack och lov att spridningen verkar ha avstannat så att så många som möjligt som sitter i den situationen idag hinner få sina sprutor innan det brutit ut på allvar.

Ibland har man tur! ;-)

Själv var jag ju inte så glad... Hoppade på bussen hem från jobbet som segade sig igenom ett vägarbete så att jag var lagom försenad redan innan jag var på dagis. Halvvägs hemma kommer jag på att fisken vi skulle ha ätit till middag låg kvar i frysen på jobbet. Hämtade Lia klockan 17 och Vilma skulle vara ute och sälja toapapper för skolresan från klockan 18... Eftersom jag bar på 5 liter mjölk och 2 kg potatis och en massa annat jag handlat så kunde jag inte bära Lia hem, utan fick vackert vänta på att hon gick själv. Det tog ca 20 min att ta sig 200 meter...
Väl hemma fanns inget annat alternativ än att steka plättar för att hinna få i barnen någon slags mat i alla fall (de dör nog inte av plätt-middag någon gång i alla fall). Och sällan har jag sett så glada barn, de verkade inte sakna middagsfisken alls! Kan inte förstå... ;-) Till slut släppte Lia besticken och åt njutningsfullt med händerna, och det fick hon göra. Vi kan träna på bordsskicket en annan gång.


Vilma hann i tid till toapappersförsäljningen som inbringade 12 000,- i klasskassan.