Så var min vecka som gränka nästan slut. Jag har haft enormt stor hjälp av mamma och pappa, så det har gått hur bra som helst, men jag har tänkt på alla dem som lever ungefär såhär hela tiden. Ensamstående med mer eller mindre hela ansvaret för små barn. Inte kan det vara lätt om man inte har lika mycket hjälp som jag haft av mina föräldrar, och hur många har det?
Jobbar man heltid blir det långa dagar på dagis, och är man arbetslös måste det bli väldigt ensamt i längden, för inte har man så givande diskussioner alltid med en treåring. Och att alltid, alltid vara tvungen att ta tag i morgonbråk och nattning helt själv, även då man är extratrött, känner sig hängig eller sjuk eller vad det nu kan vara. Oj vad ni gör det bra alla ensamstående småbarnsföräldrar där ute! Men samtidigt får man ju mycket kärlek tillbaka av de små godingarna, jag tänker också på alla de som kanske nästan inte alls har någon kontakt med sina små barn. Kanske bor för långt ifrån, kanske är i konflikt med den andra föräldern. Då skulle jag allt hellre välja att dra hela lasset själv! Men jag är tacksam att jag slipper, att jag får leva hela tiden med mina barn och att de i vanliga fall har en fungerande förälder till som bor i samma hus! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar