Lite sorgligt ändå...

Nu finns bara lite rester kvar av Fritz Ohlson-huset och lite sorgligt känns det allt ändå. Huset är på nåt sätt nästan min bild av "stan". Men man ser tydligt nu när det rivs, i vilket dåligt skick det var, så förmodligen var det inte mycket att välja på. Nu får vi bara vänta och hoppas att det nya bygget blir fint.

Vi är på G!

I helgen har vi fått massor gjort. Vädret var inte riktigt så fint som utlovat, så lördagen städade jag badrummet, skurade trappan med Lias ivriga hjälp, röjde både Mattes och Vilmas rum. På söndagen började vi röja förrådet! Planen är att vi ska tömma det helt, måla det och sätta upp ett hyllsystem från IKEA istället för de slumpmässigt ditsatta hyllor och uttjänta garderober som finns där nu. Men först slänga MASSOR, och ta ut ett och annat till garaget och friggeboden.

Det kommer att ta tid innan detta är klart... Men med ett IKEA-besök som morot så ska det väl gå! ;-)

En vecka har gått...

Och trötta är vi... Lia har hostat hela nätterna i början av veckan och sen när hon slutat hosta har hon drömt istället. En natt var hon helt okontaktbar och vrålade hysteriskt "jag vill ha negerbollar, jag vill ha negerbollar - hon tog mina negerbollar och ätade dem!" Det gick inte att få henne att förstå att hon drömde, och hon var så arg och kränkt att vi inte fick röra henne! Och lite förvånad blev jag ju över ordvalet... När jag var liten hette det negerbollar, och jag har fått lära om. Men för Vilma och Matte, som är flitiga tillverkare - har det alltid hetat chokladbollar. Och de säger ju knappast negerbollar på dagis heller.

Största dramatiken orsakade Lia i alla fall när hon gick ut och lekte med Sanna på torsdagseftermiddagen och jag plötsligt hör gråt utifrån. Jag öppnade dörren och tittade ut, och Sanna sa "hon gråter!" och när jag tittade lite mer till höger så förstod jag varför! Lia låg fastklämd under styret på Mattes moped som vält över henne! Hon låg i utrymmet under styret och hade inte fått en skråma, så fort jag lyfte på moppen så klev hon upp, borstade av sig och fortsatte leka med Sanna. Infarten till vårt hus är belagd med plattor som är väldigt sneda och vinda, och jag fick inte mopeden att stå stadigt när jag skulle resa upp den, men som tur var kom Sannas pappa precis hem och gav mig ett handtag!

Skid- och brädåkare...

Lia sjunger

Våren är kommen!

Hemavanresenärerna kom hem med solen och våren! Luften känns mild och vi fick sol en bra stund idag. Men för att backa till gårdagen... Dagens huvudattraktion var treårskalas hos Ellen! Jag började för säkerhets skull tidigt på dagen att prata om Ellens födelsedag och att Ellen skulle få presenter, men Lia svarade bara som det största självklarhet "nej, det är jag som fyller år" och "jag ska också ha paket" Men något verkar ha gått in för det blev inte något större sammanbrott när Ellen fick sin present.

Ellen själv var aningen uppspelt och for som en liten blå blixt mellan rummen. Alla försök att fotografera henne med vår kamera var dömda att misslyckas, fördröjningen gjorde att Ellen hade hunnit typ till nästa kvarter innan bilden togs. EN bild lyckades vi fånga henne på... Men tyvärr bara baksidan!

På hemvägen provade Lia varenda vattenpöl hon kunde hitta, och det var ju några stycken det... För att locka hem henne sa jag att vi kunde ta fram min cykel och ta en cykeltur till affären, och det gick hon med på! Klockan började bli ganska mycket innan vi kom iväg, men till slut var vi på Coop Forum och handlade. Att handla med Lia är ungefär jämförbart med att dra en katt baklänges i svansen. Det är ett evigt förhandlande, och tid tar det, så jag började känna mig stressad över att det skulle bli kallt att cykla hem, när solen var på nedgång. I kassan upptäckte jag att Lias vantar var försvunna. Jag kände mig som om jag hade händerna bakbundna ungefär... Kunde inte lämna Lia ensam och gå och leta, kunde inte dra med mig Lia runt affären ett varv till (räknade inte med att klara plockgodishyllan utan sammanbrott en gång till, vi hade redan stått där och diskuterat en ganska lång stund...). Kunde inte heller cykla hem med Lia utan vantar. Jag gav helt enkelt upp och ringde mina snälla föräldrar som kom till undsättning, och när jag fick leta effektivt så hittade jag handskarna - vid första "diskussionsstoppet" - hyllan med bullar!

Idag har även Vilmas cykel fått komma ut och lufta sig, liksom Mattes moped. Magnus fick honom t o m att skotta altanen för att få ut moppen den vägen! :-) Vi hittade Vilmas första cykel och med nya stödhjul så fick Lia prova den, oj så kul!

Min vecka som gräsänka

Så var min vecka som gränka nästan slut. Jag har haft enormt stor hjälp av mamma och pappa, så det har gått hur bra som helst, men jag har tänkt på alla dem som lever ungefär såhär hela tiden. Ensamstående med mer eller mindre hela ansvaret för små barn. Inte kan det vara lätt om man inte har lika mycket hjälp som jag haft av mina föräldrar, och hur många har det?

Jobbar man heltid blir det långa dagar på dagis, och är man arbetslös måste det bli väldigt ensamt i längden, för inte har man så givande diskussioner alltid med en treåring. Och att alltid, alltid vara tvungen att ta tag i morgonbråk och nattning helt själv, även då man är extratrött, känner sig hängig eller sjuk eller vad det nu kan vara. Oj vad ni gör det bra alla ensamstående småbarnsföräldrar där ute! Men samtidigt får man ju mycket kärlek tillbaka av de små godingarna, jag tänker också på alla de som kanske nästan inte alls har någon kontakt med sina små barn. Kanske bor för långt ifrån, kanske är i konflikt med den andra föräldern. Då skulle jag allt hellre välja att dra hela lasset själv! Men jag är tacksam att jag slipper, att jag får leva hela tiden med mina barn och att de i vanliga fall har en fungerande förälder till som bor i samma hus! :-)

Middag hos familjen Ruuth

Det blev cowboystuk på påskmiddagen i år. Chiligryta de lux och passande tillbehör.

Lia arrangerar gummiankor

Idag har Lia, Vilma och jag varit i stan och det gick faktiskt ganska bra. Vilma är superduktig på att lirka med lillasyster när det behövs! :-) På Lagerhaus hörde jag plötsligt två expeditier säga till varandra "men guuuud så gulligt, titta!" och när jag vände mig om så stod Lia och sorterade ut alla gummiankor med ett visst utseende och arrangerade dem fint i rad! Nåja, de kunde åtminstone inte gå sönder, jag var mer nervös när hon härjade bland vinglasen... ;-)