När Lia och Sanna är ute och leker hör man oftast utan problem exakt var de är. Igår hörde jag dem, men såg dem inte på en lång stund så jag började leta. Till slut hittade jag dem, väl dolda i en egen djungelkoja...
Nästa gång Sanna kom och frågade om Lia ville följa med ut så lovade de att de skulle stanna på innergården. Så blev det misstänkt tyst, men med ett skarpt öra kunde jag uppfatta kvitter en bit bort. De var på skolkullarna, på väg in på skolgården och när jag ropade, med den stränga rösten för övrigt, så skrattade de bara och sprang bortåt. Så Lia hamnade, argt skrikande, under min arm och in i huset för utegångsförbud. Efter ett tag kom en förtvivlad storasyster hem, hon hade hört av en grannpojke att jag letade Lia, men inte att jag hittat henne. Så hon hade själv åkt omkring och letat Lia ända bort till mommo. Det blev en stooor kram när de återsåg varandra!
Vad hann hon med mer då... Jo, jag pratade med mamma i telefon några minuter - då hade hon smort in hela badkaret och delar av sig själv med flytande tvål. Men det blev ju rent och fint i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar